onsdag 13 juli 2011

Tillslut kommer ju den där hemrese-dagen ändå. Det som kändes så otroligt långt borta för fyra veckor sedan i NY. Våra två roadtrip-veckor har verkligen rusat iväg och även om det känns lite vemodigt måste vi ändå erkänna att det ska bli skönt att komma hem. Att få återupptäcka att man inte måste leva i sin resväska och checka in sig på olika flyg och hotell var tredje dag typ. Att man faktiskt kan sova ENSAM i en säng, (slöseri på utrymme, det går utmärkt att trycka ner tre pers i en mini-dubbelsäng), att man kan dricka vatten utan att det känns som att svälja en hel simhall. 

Men i det stora hela kommer vi nog sakna väldigt mycket också. Allt från New Yorks trendiga gator till Washingtons stilrena charm. Storslagna Las Vegas, mytomspunna Hollywood och den totala kontrasten; magiskt fridfulla Grand Canyon. Man kommer sakna Miamis turkosa vatten men även San Franciscos stormiga, dimmiga klimat.

Men kanske kommer vi allra mest att minnas alla små ögonblick. En restaurang utöver det vanliga, en extremt oskön extrabädd, en hjälpsam hotelldirektör, allsånger i bilen och oändligt många citat av Johan Glans. Man kommer sakna känslan av att öppna dörren till ett nytt hotellrum, (elva olika hotell har vi prickat in på en månad), inspektera kranvattnet för att se hur mycket klor det smakar samt tjuvlyssna på vad ens resekamrater säger i sömnen. (Hittills har vi en som pratar om mat, en som skrattar och en som svär på finska). Jag tror tillochmed att vi kommer längta LITE efter vår GPS "Heta Greta", även om hon utvecklade en extrem form av beslutsångest i slutet.

Kort och gott, man kan räkna upp hur mycket som helst men jag nöjer mig såhär. Det blir ändå aldrig bra när man försöker beskriva saker som inte kan beskrivas. Med risk för att låta äckligt klyschig, vi hittade aldrig Miranda, men vi upptäckte ett land som på många olika sätt har överraskat oss och garanterat kommer få oss att återvända. Förr eller senare. 

/Lisa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar